Debre Selam Mika’el – ett smycke bland medeltida byggnadsmonument i Etiopien

 

Belägen i Tigrai, den nordligaste regionen i Etiopien, några mil nordöst om den lilla staden Wukro, ser vi kyrkan vackert inskriven i en bergsluttning på Atsbiplatån, en biotop färgad av de milda, blekt terra- och ockrafärgade och i skuggorna ljust roströda sandstensformationer som karakteriserar naturen i denna del av Etiopien. Kartor: Etiopien och Tigrai. Landskapet här uppe, på över 2 000 meters höjd över havet, är svindlande skönt, och befolkningen i detta område, till övervägande delen småjordbrukare, livnär sig på det fälten bjuder och den boskapsskötsel där får och oxar hör till de vanligast förekommande djuren.

Debre Selam Mika'el sedd från visst avstånd.

En ca tjugo minuters promenad nedifrån dalen i ganska brant terräng upp för en bergssluttning genom blommande kaktusbuskar för till den klipphylla där fromma etiopier för nu i runda tal 1 000 år sedan beslutade sig för att uppföra denna kyrka. Belägen på 2 600 meters höjd över havet är luften här lite tunn. Och vår vandring blir därför något tyngre än eljest, men belönar sig då vi nått fram till platsen och den anslående utsikten över Atsbiplatån (se första bilden till denna presentation).

Vandringen upp till kyrkan. I förgrunden ses vår kontaktperson och guide, Ato Mulu Teklay Baryatsion, och Karl-Gunnar Olsson.

Genom en trädörr, som ser ut att vara mycket gammal, passerar vi det lilla sidohuset som skymtar till vänster bakom kaktusträden i bilden ovanför och befinner oss plötsligt på helig mark, på ett litet område framför den vita byggnad som vi ser på fotot här under, en plats som i själva verket redan är att betrakta som kyrkan Debre Selam Mika’el. Ja, det är faktiskt så etiopierna ser på den plats som omger kyrkorna i landet, kanske därför att nästan alla de som söker sig till dessa deltar i gudstjänsten utanför själva kyrkobyggnaden.

Den sentida portik som leder in till den egentliga kyrkan.

Framför den tämligen sentida, skönt vitkalkade portiken med den vackra gröna porten, väntar redan prästerna på oss präster. De är charmerande och ska komma att bli våra närmaste samarbetspartners och förbundna under de fem intensiva dagar undersökningen pågår.

Präster utanför DSM

Några av våra nya vänner på platsen. Till vänster bredvid den lille diakonen står kyrkoherden.

De har väl förberetts på vår ankomst av personer från nämnda Agency of Culture and Tourism, Ato Kebedes emissarier från Mekele, och kommer oss tillmötes med öppna  armar, vänliga leende och välkomnande.

Nöjda präster hälsar teamet välkommet med vildhonung.

En förundersökning i en kyrka i ett så religiöst land som Etiopien – det blev kristet redan på mitten av 300-talet – förutsätter respekt och lyhördhet. Det är här inte bara frågan om ett kulturarv i museal mening, utan lika mycket om en levande kulturell och religiös miljö där människor nu, som i alla tider, har haft och alltjämt har sin andliga hemvist. Att lära sig förstå och respektera detta folkligt utbredda och högst levande religiösa kulturarv ingick därför redan från början i förutsättningarna för vår undersökning. Och det personliga mötet med präster och diakoner – vissa av dem är bara i tolv- trettonårsåldern –  blev för teamet en lika intressant och berikande erfarenhet som mötet med en säregen, uråldrig arkitektur och bildkonst.

Trostjänare i olika åldrar vid Debre Selam Mika'els mot bakgrund av det mjukt böljande landskapet.

___________________________________________________________________________________________________

Fortsättning: Den konstnärliga utsmyckningen – hotad av förfall

 

Copyright © Text och bild SCECH, författaren och fotografer

 

 

 

 


 Posted by at 15:31