En förundersökning och den bedömning man gör av en byggnads och dess målningars skick liknar på många sätt det läkaren gör för sin patient när han undersöker denna och ställer diagnos. Det är inom vårt skrå därför populärt att likna målerikonservatorns yrkesroll vid läkarens. En målerikonservator är ett slags taveldoktor och i utsträckning mening, då patienterna inte bara är tavlor i ram, en måleri- och skulpturdoktor. I samma mening kan en byggnadsantikvarie sägas vara en terapeut, som föreslår den terapi som ökar patientens – byggnadens, dess konsts och specifika materials – välbefinnande och livslängd. Konservatorn med sina assistenter, byggnadsantikvarien, ingenjören och de specialister som konsultativt är knuten till deras verksamhet liknar arbetslaget på ett lasarett. Precis som människor lider byggnader och målningar av sjukdomar, fysiska svagheter som har med deras respektive fysik att göra, målningar som människor är känsliga för olika saker och som människor åldras de. Till detta ska läggas att konservatorn brukar ha en vit rock på sig under arbetet och använder vid operativa ingrepp ibland skalpell precis som doktorn gör.

Teamet visste på förhand att ”vår patient”, Debre Selam Mika’el, var i dåligt, ja, i livshotande skick. Och vår förundersökning i november 2009 där vi med ögon och apparatur nagelfor både byggnad och målningar, inklusive alla de mätningar och provtagningar som ingick i denna, gav oss de uppgifter vi har behövt för att kunna ställa en korrekt diagnos, en förutsättning för beslut om operativa ingrepp och förskrivning av recept på lämplig medicin i syfte att bota det sjuka.

Civilingenjör Karl-Gunnar Olsson var den som stod för allt det som rörde byggnaden och de uppmätningar som hörde till denna del av undersökningen. Detta intresserade prästerna mycket som på allt sätt assisterande honom. Här ser vi honom tillsammans med en av våra assistenter i den varma eftermiddagssolen i färd med att försöka ta ut passriktningen för byggnadens väderstreck (något som passar honom särskilt bra att göras som framgångsrik, ja, prisbelönt orienterare). Han har tagit av sig skorna då han behöver gå ut och in i kyrkan under arbetet. Ingen får ha skor på sig när man går in i en etiopisk ortodox kyrka – det är helig mark, precis som den mark Moses stod på när han såg den brinnande busken. Mannen med den vita mössan är präst vid Debre Selam Mika’el, och bakom honom ser vi ett par mycket unga diakonkillar – uppenbarligen roade av en viss vit man med pannlampa. Det visade sig lite svårare än väntat med att hitta passriktningen här uppe, detta då berget har magnetiska felkällor som komplicerade det hela. Till sist lyckades det dock.

Med oss från Sverige hade vi utrustning av skilda slag, bland annat klimatmätare, lånade från Lunds Tekniska Högskola. Klimatmätare är små datorer som var tionde minut under flera månaders tid kan registrera och lagra värdefull information om klimatet: temperatur och luftfuktighet. Den vita dosen lagd uppe på ett av kapitälen är en av de sex klimatmätare vi använde.  Den första mätningen gjordes under 6 månader och löpte över den regnfria perioden, och den andra lika lång tid under regnperioden. Att ha en klar uppfattning om inomhusklimatet är mycket viktigt då detta påverkar materialen i rummet, inte minst de material som hör till målningar: puts, pigment och bindemedel.

Karl-Gunnar utförde också uppmätningar av fukt, som vi här ser honom göra i de fresker som är placerade strax ovanför porten vid västra väggen i mittskeppet, den port som för övrigt är kyrkans huvudingång. Den utrustning han använde var GANN Hudromette UNI 1, som med hög precision registrerar även mycket små kvantiteter av fukt. Dessa mätningar gav oss en preliminär uppfattning om freskernas tillstånd ur denna synpunkt. Undertecknad mätte samtidigt noggrant upp ytmåtten på väggmålningar i det norra sidoskeppet, uppgifter som har legat till grund för en mer precis bedömning av arbetsytor i förhållande till tidsåtgång i samband med arbetsbeskrivning. Dessa mätningar är därutöver värdefulla vid presentation av konstverken, både före och efter konservering.

Ett av de många stickprov vi gjorde ser vi här Karl-Gunnar utföra på den västra väggen i norra sidoskeppet. Det är ett murbruksprov som inte bara ger information om brukets sammansättning, utan också om den salthalt bruket har (foto: Carmen Deas).

Salt, vid sidan av vatten i flytande form eller i form av fukt, brukar vara en av de stora bovarna i samband med förfall av målningar i äldre byggnader. Detta gäller inte minst målningar utförda på mur: både al secco-målningar, dvs målning på torrt putsbruk och i al fresco, dvs måleri utfört på nylagd fuktig kalkputs. Salt finns inte endast i form av saltjoner i kemiskt bunden form i en rad byggnadsmaterial, utan, som bekant också i vatten, och då även i atmosfärisk vatten i form av avdunstat havsvatten som transporteras i atmosfären och kommer ner i form av regnvatten. Om detta kommer in i en byggnads väggar, oavsett om det sker genom läckage av skilda slag eller kapilärt förs från vatten som finns i anslutning till någon del av huset är det fara å färde (se bilder ovan av den grottpassage med vatten som löper längs västra och norra sidan av Debre Selam Mika’el).

Även om det är fråga om procentuellt små kvantiteter i regnvatten kan det på sikt göra stor skada. Salt lagras nämligen i material och multiplicerat med kvantitet och tid blir den lilla mängden så småningom stor. Det tråkiga är att salt av olika skäl också förflyttar sig i material, vi brukar säga att det ”vandrar”. Detta, i kombination med klimatväxlingar i inomhusmiljö som får de normalt sett bundna saltjoner som redan innan finns som en beståndsdel av byggnadsmaterialet att röra på sig, är den huvudsakliga orsaken till de allvarliga saltskador vi ser på flera av målningarna i Debre Selam Mika’el – det salt som ”vandrat” har lett till att puts med färg har vittrat.

Saltextrahering, på såväl några av freskerna i Debre Selam Mika’el som ett väggparti i norra sidoskeppet, var en av provtagningarna i syfte att analysera detta och en annan, vid sidan av nämnda murbruksprov, var också flera putsprover. Vid saltextrahering, som vi här ser undertecknad utföra, används kemiskt neutrala kompresser av cellulosa. Dessa doppas i destillerat vatten och knådas till en blöt deg som trycks fast mot ytan man väljer. Degen får därefter sitta kvar i några timmar. Genom att analyser detta material kan man sedan få fram den procentuella salthalthalten.

En liten, men viktig pusselbit när det gäller själva målningarna, får man också genom att ta ett så kallat mikrosnitt som illustreras av den sista bilden. Detta gjordes med skalpell i södra sidoskeppet och låg till grund för de analyser av pigment respektive bindemedel som nyligen har blivit färdiga (foto: Carmen Deas).

Vi som med egna ögon sett det accelererande förfallet i Debre Selam Mika’el vet att detta förfall omfattar merparten av bildkonsten i Etiopien från medeltiden fram till 1800-talets slut. Med konserveringen av muralmålningarna i Debre Selam Mika’el såväl som det utvidgade konserverings- och utbildningsprogram som planeras följa på denna, vill vi i the Society for the Conservation of the Ethiopian Cultural Heritage motverka detta förfall – ett kulturhistoriskt döende – ett förfall av Etiopiens fysiska historia, en omistlig del av det kulturarv som på ett charmerande sätt gestaltar och hyllar den etiopiska folksjälen, en del av den afrikanska konsten, såväl som av världsarvet. Och jag upprepar citatet som fick inledda denna beskrivning:

 

Damage to cultural property belonging to any people whatsoever
means damage to the cultural heritage of all mankind
since each people makes its contribution to the culture of the world.

The Hague Convention, 1954

 

Lars Gerdmar
Projektledare

________________________________________________________________________________________________

Foto om ej annat anges: Lars Gerdmar
Bildskällor: Carmen Deas, Karl-Gunnar Olsson,
Lars Gerdmar och Jean Gire:
Les Dossiers De L’Archéologie, No 8, 1975.

 

 

Copyright © Text och bild, SCECH,
författaren och fotograferna, 2011